Skuleskogens nationalpark är en nationalpark som ligger vid Höga Kusten. Den närmaste större staden är Örnsköldsvik som ligger cirka 30 km norr om parken, och den närmaste orten från den södra ingången är Docksta. Parken grundades 1984, har en yta på över 30 km2, och den högsta punkten, Slåttdalsberget, når 280 m över havet. Kanske är det inte mycket, men man måste komma ihåg att berget stiger upp precis vid havet, så klättringen är inte så lätt. Skuleskogen erbjuder framför allt underbar utsikter över skogen och havet, pittoreska sjöar och dalar täckta med en grönskande granskog. Här smälter höga berg, gamla skogar och havskusten samman till ett landskap som inte finns någon annanstans i Sverige.

Det finns tre ingångar till nationalparken: södra, norra och västra. På grund av vårt övernattningsställe, började vi vår vandring vid södra ingången. Parkeringen är naturligtvis gratis, men fylls upp väldigt snabbt och nu rekommenderar parkmyndigheterna att parkera vid Naturum i Docksta och ta buss därifrån till parken. Vi lyckades parkera utan problem, men vi var där vid 10-tiden (det fanns redan många bilar). Det finns toaletter bredvid parkeringen men ingen annan infrastruktur – precis som i hela parken. Endast längst in i parken finns stugor där man kan övernatta (mycket enkla, utan badrum) och picknickområden.

Målet med vår vandring var den mest kända platsen i parken, som är Slåttdalskreven. Den orange leden (Höga Kustenleden) leder dit från södra ingången, och leden är drygt 3 km lång. Leden går delvis längs träbroar och delvis är vägen mycket ojämn. Den sista, skarpa uppstigningen till Slåttdalskreven består mestadels av stenar och utskjutande rötter. Från söder kan man beundra ravinen uppifrån, och från norr är ingången mycket mjukare. På Slåttdalskreven kan man naturligtvis gå nerför trappan och fortsätta sin vandring längre norrut, till exempel till Tärnätvattnen, men innan man gör det får man inte missa utsiktsplatsen med en vacker utsikt över omgivningarna. Där, på platta stenar, tar många människor en picknickpaus. Vi vilade också där en stund och mättade våra små vandrares hungriga magar. På vägen tillbaka valde vi den blå leden som går längs åsen på Slåttdalsberget. Men för att komma dit måste man klättra ganska ordentligt. Mer än en gång var Adam tvungen att klättra på stenar nästan lika höga som han själv! Men vi lyckades, och barnen var nöjda med den svåraste delen av vägen. Uppstigningen är verkligen väldigt brant men det är nog lättare att göra denna del av rutten uppåt än nedåt. Slåttdalsberget är en lång bergskedja från vilken man har en fantastisk panoramautsikt över havet och de närliggande öarna. Den blå rutten ansluter halvvägs till den orangea rutten, så man kan enkelt fortsätta på den till parkeringen, eller precis som vi, ta den blå leden igen mot Kälsviken. Där hittar man en fin sandstrand, toaletter och picknickområden. För oss var elden på stranden ett perfekt slut på utflykten. Vi hade mer än en kilometer därifrån till parkeringen, vilket var den tråkigaste delen av sträckan 🙂

Vad jag har läst är leden som leder till Slåttdalskreven norrut lite mildare, men också 1 km längre. Men den leder över Tärnätvattnen, så utsikten måste vara vacker.

Parken sägs vara bebodd av bl.a. lodjur, björnar, rävar, älgar, grävlingar, rådjur och andra. Lyckligtvis har vi inte träffat de först uppräknade.

Hela vår rutt var 9,5 km enligt min telefon (11,5 km enligt Tomasz – jag vet inte heller hur han fick till 2 km mer). Som alltid hade Adam en kris efter cirka 1-2 km av sträckan, särskilt att vi då fångades av regnet. Och vi visste inte när eller om det skulle sluta alls (prognosen visade inget regn alls). Sammantaget var vi inte säkra på vad vi skulle göra, för vi gick inte mot något skydd och vid fortsatt regn skulle vi behöva gå några kilometer och fortsätta bli blötare. Som tur var, slutade regnet och vi kunde motivera Adam med lite godis 🙂 Sen var det kul, för man kunde klättra som en get! Återigen måste jag upprepa hur stolta vi är över våra barn som så modigt går på sådana vandringar med oss. Och de klagar inte alls för mycket 😉