Det är svårt att tro att ett helt år har gått sedan vår senaste resa till Danmark (räknar inte resor till flygplatsen). Efter att de obligatoriska COVID-testerna infördes, var det knappast lönsamt för oss att göra dem, bara att tillbringa en trevlig dag utomlands. Men nu är vi äntligen vaccinerade, och får då på ett säkert sätt besöka våra grannar i väst.

Valet föll återigen på den sydöstra delen av Själland, lite söder om Köpenhamn. Den här gången besökte vi Stevs Klint, som finns med på Unescos världsarvslista. Klippan finns på listan eftersom det är det bästa stället i världen att se spåren av en asteroid som träffade jorden för 66 miljoner år sedan. Asteroiden förstörde mer än hälften av allt liv på planeten – inklusive dinosaurier. Stevns Klint är inte bara ett världsarv, men har också en helt unik natur.

Vi började vår utflykt vid fyren, där klippan når in högsta höjd på 41 meter, och från vilken man har utsikt över hela området. Vid bra väder kan man se Öresundsbron och svenska kusten. Fyren och fyrvaktarens hus bredvid den kan besökas gratis. Fyren ligger precis vid Stevns Klint Trampesti-leden, som slutar i norr vid Sigerslev Kridtbrud och i söder vid Rødvig och är cirka 10 km lång. Vi gick bara en kort sträcka (cirka 1,5 km) från fyren till Højerup, där det finns rester av en kyrka från 1200-talet, varav en del rasade i havet år 1928. Legenden säger att kyrkan flyttade sig lite mot innåt landet varje jul, men tyvärr skyddade det inte det från havet, som hade sköljt klippan i åratal. År 1910 upphörde kyrkan att användas och en ny byggdes några hundra meter inåt landet. År 1928 kollapsade en del av kyrkan (altaret) och en del av kyrkogården i havet. För närvarande är kyrkan skyddad och öppen för allmänheten, och ett observationsdäck har byggts i stället för altaret. Även om kyrkan inte längre fungerar som ett tempel, används den ofta som en bröllopsplats.
Alldeles intill kyrkan finns en monumentspark och trappor som går ner till stranden varifrån man kan beundra klippan från ett annat perspektiv.

Nästa punkt under dagen var den gamla kalkgruvan i Boesdal. Det är en unik plats eftersom det är en blandning av industrihistoria, kultur och natur. Boesdal är en av få platser där besökare faktiskt kan gå “genom” en klippa och gå ut i havet genom en öppning som används för att transportera kalksten till fartyg. Gruvan var aktiv under åren 1920-1978, och nu har vandringsleder markerats ut och fungerar som rekreationsområden. I gruvområdet finns det en mycket intressant byggnad i form av en pyramid, som en gång i tiden användes för att lagra det utgrävda kalket. För närvarande används den för att organisera olika kulturevenemang. Men vi måste erkänna att en sådan tom, mörk pyramid gör ett ganska konstigt intryck även mitt på en solig dag 🙂

Från Boesdal körde vi vidare söderut till den lilla fiskehamnen Rødvig, där vi åt utsökt fisk till lunch.

Den sista punkten för vår dag var det fortfarande aktiva kalkbrottet i Faxe (en stad som också är känd för sin ölproduktion). Gruvområdet är riktigt stort och man kan besöka det gratis. Man bör dock komma ihåg att brytning fortfarande bedrivs där, så man måste akta sig för olika typer av maskiner och fordon. Det finns flera trappor ner till botten av gruvan. Vi parkerade vid Geomuseum Faxe (som vi tyvärr inte lyckades besöka, eftersom det redan var för sent), och gick ner på trappan precis bakom Prismets synvinkel, där också ett kafé och ett vandrarhem ligger. Längre norrut finns tydligen en nedstigning anpassad för funktionshindrade (och därför också familjer med barnvagnar). Det finns 3 sjöar i gruvan, var och en med en annan nyans av blått vatten. Och denna blåa färg, särskilt mot de vita väggarna, är en verkligen magisk upplevelse. För att motivera barnen att gå i så här på slutet av dagen, organiserade vi en omröstning för vår favoritfärg 🙂 Det var synd att vi inte lyckades besöka Geomuseumet, men kanske kommer vi att besöka det någon annan gång under vår nästa utflykt i närområdet.